Del ur "Coco" - Ulf Lundell.
"Genom dom nakna träden
Jag minns en sommardag för inte så
längesen, så sen för dig förstås
Vi badade i havet och var
lyckliga en dag, du var det vackraste
jag sett och jag trodde på oss"
Jag är sentimental jag vet, men jag kan inte hjälpa det,
jag har inte lättast för att gå vidare,
i många fall skadar det mer än vad det egentligen gynnar.
Jag försöker att göra tvärtom och "gå ut och var glad din jävel".
Men det är som det teoretiska inom pedagogik, hur fan förverkligar
man det i praktiken?
Att släppa taget och gå vidare, det är fan inte lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar